Fetilitetsutredning

Nu är det ju bokat tid på en klinik för att utreda om det är något som är fel eller om vi bara har dålig tajming. Vet inte riktigt hur jag ska känna inför det. Dels känns det bra för tänk om någon faktiskt är fel? Jag tror ju egentligen inte det. När vi började försöka 2014 jobbade jag på ett ställe som innebar att jag oftast var borta mån-fre och sen hemma över helgen. Hade jag då ÄL på onsdagen eller torsdagen så blev det ju genast mycket svårare att få till. Lägg sen till att min sambo också reste rätt mycket i jobbet och dagarana blev ännu färre. Inte optimalt när man är aktivt fertil 36 timmar i månaden. När jag sedan började plugga byttes rollerna och sedan dess har min sambo varit borta jättemycket. Det är en av anledningarna till att vi väntade så länge med att söka hjälp. Det är fatiskt en ren slup att det blev nu med för jag var på vårdcentralen i ett helt annat ärende när jag frågade hur länge man ska vänta om man har vårt problem. Läkaren där tyckte då att jag skulle ringa kliniken och fråga vilket jag gjorde. Blev då bokade på ett möte i slutet av november. Samtidigt så vet jag ju att infertilitetsproblem är vanligare än man tror och då känner jag ”det kan ju lika gärna vara vi som någon annan”.

A tycker det är helt onödigt att vi ska dit och säger hela tiden att ”det kommer när det kommer” och ”så fort du slutar stressa över skolan så kommer det bara säga *pang* å så händer det”. Jag vet ju att han bara föröker vara snäll och peppande men när han säger så känner jag mest
1. Hur vet du att vi fungerar som vi ska? 30% av de som försöker bli gravida har problem, vi kanske tillhör dom 30?
2. Okej så det är mitt fel? Att jag är stresade över soln ibland anledningen till att vi inte blir gravida, inte det faktum att du sover borta typ hälften av dagarna pga ditt jobb?
3. Du kanske har helt rätt men är det inte bättre att veta det i så fall?

A-ja får se vad han säger efter vi varit där…