Varför jag egentligen ville sluta med p-piller

Som jag skrev innan så var min tanke från början inte att jag ville bli gravid. Jag hade ätit p-piller (neovletta, yaminelle och slutligen yasmine) i över 1,5 år och mådde verkligen inte bra av dem. Jag har alltid varit en väldigt känslosam person med nära till både gråt och skratt. På senare år har jag förstått att jag är en HSP-person så det var kanske inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde med massa extra hormoner i kroppen.

När jag var liten var jag glad hela tiden. Det var iaf vad jag fick höra nu när jag helt plötsligt fått världens kortaste stubin och blev arg eller ledsen för minsta lilla. Och det gjorde ju inte saken bättre. Det tog ganska lång tid innan jag kopplade mitt mående med p-pillerna och även om det blev lite lättare att kontrollera humöret då, eller säga till pappa att du får välja mellan en mer lättirriterad dotter eller att bli farfar (då tystnade han direkt hahah) så påverkade det ju trots allt min relation med min sambo. Jag var livrädd att han skulle lämna mig eftersom jag inte alls var samma person längre. Men underbar som han är så sa han ”vi gör detta tillsammans” och friade istället för att göra slut. Visseligen under förutsättningen att jag skullle jobba ännu mer på mitt humör (jag vet det låter inte speciellt romantiskt men det var det) och det var då jag insåg att det inte var värt att må som jag gjorde. Ytterligare lite tid gick medan jag funderade på vad vi skulle välja för skydd istället och det var under denna tid jag insåg att jag inte ville börja med något annat. Jag ville blir mamma.

Varför anonym?

I april 2014 föreslog jag för min sambo att jag skulle sluta med mina p-piller. Jag var 22 år gammal och hade varit tillsammans med min sambo i 3 år. Från början var inte min tanke att det var för att vi skulle bli gravida. Jag hade av andra skäl redan funderat på det ett bra tag och det var under dessa veckor jag kom fram till att jag nog inte ville att vi skulle börja med något annat skydd istället. Så när jag väl förslog att jag skulle sluta med p-pillerna var det kanske lite mer ”out of the blue” med graviditetssnack för min sambo än för mig.  Han tycket att de vore kul men att vi kanske inte behövde planera nått utan mer köra ”blir det så blir det”. Han tyckte också att jag skulle prata med min mamma om det hela. Nu kanske ni tänker ”ööh vadå prata med sin mamma, det är ju ert liv och ni är vuxna människor”. Och ja det stämmer ju. Men faktum är att jag är suuuuper nära min familj så när han föreslog det känndes det ganska naturigt för mig med.

Detta kan dock varit ett av de sämsta beslut jag tagit. Min mamma reagerade inte alls som jag förväntat mig utan sa klart och tydligt att hon inte ar redo att bli mormor. Hade jag blivit gravid utan att pratat med henne hade hon tyckt synd om mig i tron om att det varit en ”olycka”. Nu sa hon att hon visseligen skulle bli glad för vår skull eftersom hon visste att det var något vi ville men att hon fortfarande tyckte att vi skulle vänta några år.

Allt detta sades såklart i största välmening. Problemet är bara att jag har extrem prestationsånget och vill alltid vara alla andra, speciellt min familj, till lags. För första gången ville jag allstå göra något som jag visste inte hade deras fulla ”approval”. Och även om jag är ”stark nog” att göra detta för min egen (och min sambos) skull så hade jag aldrig pallat att höra gång på gång ”ska ni inte vänta några år till?”, ”vorde det inte bättre att plugga först?”, ”du är fortfarande rätt ung” osv under dessa 4,5 åren. Så sedan dess har barnprat i deras närvaro alltid varit något som kommer ske ”sen, nångång i framtiden”.

Detta har såklart varit jättejobbigt eftersom det känns som att jag döljer en väldigt stor del av mig själv. Och det har ju inte blivit bättre av att trots att vi gått från ”blir det så blir det” -mentaliteten till att faktiskt tracka och planera så har vi ändå inte blivit gravida. Tillsammans ha allt detta vägt in i beslutet att skriva anonymt till en början. I alla fall tills jag vet vad som händer framöver och jag hoppas att ni som läser trots allt kan få ut något av denna bloggen även om ni inte vet vad jag heter eller hur jag ser ut.

Första inlägget

Hej och välkommen till min blogg.

Jag kanske ska börja med att presentera mig: Jag är en 26 årigt tjej som bor i medelstorstad någonstans i Svergie. Specifikt va? Nääe men tanken är faktiskt att jag ska vara anonym. I alla fall till en början. Min och min sambos bebisförsök är både något som SÅ många vet om och samtidigt den mest besvarade hemligheten vi har. Det kommer komma många inlägg framöver som både förklarar detta men just nu ville jag bara få upp ett första inlägg för att se att allt funkar.