Ledsen

Idag är inte en bra dag. Vi var hemma hos några kompisar på middag igår. Dom har en 2.5 åring och hon ska få syskon inom 3-5 veckor. Bara det är påfrestande. Jag älskar ju barn, speciellt mina vänners, men varje gång jag träffar dem är det hälften glädje/hälften sorg. Och extra mycket nu när de snart ska ha en till. Det är inte det att jag missunnar dem det, det gör jag verkligen inte men för varje par man känner som lyckas bli gravida så säger en röst i mitt huvud att risken att tillhöra dem som inte kan ökar. Och matematiskt så stämmer det ju men det kan man ju inte gå och tänka på hela tiden för då skulle man ju bli helt knäckt. Där har jag ett problem som jag verkligen behöver jobba på.

Vet inte hur vi kom in på det men en av våra vänner sa i alla fall något om barn högt till oss allihop medan hon stod och fixade med salladen till middagen. A sa då, tystare så bara jag hörde, något i stil med ”tänk så kan du också säga i framtiden”  varpå jag med ett stort leende svarade ”ja och efter på onsdag vet vi kanske mer om när den framtiden kommer”.

När folk ber mig beskriva A så är det första jag säger snäll. För han är verkligen den snällade människan jag känner. Både i sin personligehet och i saker han gör för mig och min familj. Så orden ha yttrade sedan kom som en total chock för mig då han, även om vi såklart bråkar ibland, aldrig varit elak innan. Men då, vid middagbordet hemma hos ett par kompisar en fredagskväll, tittar han mig i ögonen på ett helt nytt sätt och säger ”det är så jävla avtändande”. Han svär ALDRIG så det gjorde ju att det kändes ännu mer som en kniv i hjärtat. Jag bröt såklart ihop totalt men ville inte visa det för våra vänner, lagom obekvämt för dem som inte ens hört ordväxlingen, så jag reste mig och gick och låste in mig på toaletten. A såg ju såklart hur jag reagerade och kom efter nån minut. Försök ha ett allvarligt samtal om framtiden på 2-3 minuter, viskandes på en toalett  samtidigt som du försöker ”gråta fint” så att det inte ska synas vad som hänt när du kommer ut därifrån igen. Inte det lättaste.

A bad om ursäkt för hur han uttryckt sig och att det var fel tidpunkt men höll fast vid innebörden. Jag kände bara att jag kan inte ta detta nu så jag svalde det och gick ut och låtsades som ingenting i 5 timmar innan vi åkte hem. På natten när vi gått och lagt oss hade vi ett lång samtal som både va bra och dåligt. Jag håller med om att schemalagt sex inte är det sexigaste som finns men när han då dessutom slänger ur sig andra saker om vårt sexliv generellt så kändes det som jag levt i en lögn. Jag kände mig SÅ DUM som trott att allt var bra. Nu när det gått några timmar blir jag istället arg över att jag förväntas förstå saker som han aldrig tagit upp. Tiden på kliniken är i alla fall kvar så nästa vecka eller veckan därpå kommer det nog ett nytt inlägg om vad som hände där. Nu ska jag ta ett långt bad med ljudbok, en powernap och sen äta gottis och se på film

Annonser

Fetilitetsutredning

Nu är det ju bokat tid på en klinik för att utreda om det är något som är fel eller om vi bara har dålig tajming. Vet inte riktigt hur jag ska känna inför det. Dels känns det bra för tänk om någon faktiskt är fel? Jag tror ju egentligen inte det. När vi började försöka 2014 jobbade jag på ett ställe som innebar att jag oftast var borta mån-fre och sen hemma över helgen. Hade jag då ÄL på onsdagen eller torsdagen så blev det ju genast mycket svårare att få till. Lägg sen till att min sambo också reste rätt mycket i jobbet och dagarana blev ännu färre. Inte optimalt när man är aktivt fertil 36 timmar i månaden. När jag sedan började plugga byttes rollerna och sedan dess har min sambo varit borta jättemycket. Det är en av anledningarna till att vi väntade så länge med att söka hjälp. Det är fatiskt en ren slup att det blev nu med för jag var på vårdcentralen i ett helt annat ärende när jag frågade hur länge man ska vänta om man har vårt problem. Läkaren där tyckte då att jag skulle ringa kliniken och fråga vilket jag gjorde. Blev då bokade på ett möte i slutet av november. Samtidigt så vet jag ju att infertilitetsproblem är vanligare än man tror och då känner jag ”det kan ju lika gärna vara vi som någon annan”.

A tycker det är helt onödigt att vi ska dit och säger hela tiden att ”det kommer när det kommer” och ”så fort du slutar stressa över skolan så kommer det bara säga *pang* å så händer det”. Jag vet ju att han bara föröker vara snäll och peppande men när han säger så känner jag mest
1. Hur vet du att vi fungerar som vi ska? 30% av de som försöker bli gravida har problem, vi kanske tillhör dom 30?
2. Okej så det är mitt fel? Att jag är stresade över soln ibland anledningen till att vi inte blir gravida, inte det faktum att du sover borta typ hälften av dagarna pga ditt jobb?
3. Du kanske har helt rätt men är det inte bättre att veta det i så fall?

A-ja får se vad han säger efter vi varit där…

Varför jag egentligen ville sluta med p-piller

Som jag skrev innan så var min tanke från början inte att jag ville bli gravid. Jag hade ätit p-piller (neovletta, yaminelle och slutligen yasmine) i över 1,5 år och mådde verkligen inte bra av dem. Jag har alltid varit en väldigt känslosam person med nära till både gråt och skratt. På senare år har jag förstått att jag är en HSP-person så det var kanske inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde med massa extra hormoner i kroppen.

När jag var liten var jag glad hela tiden. Det var iaf vad jag fick höra nu när jag helt plötsligt fått världens kortaste stubin och blev arg eller ledsen för minsta lilla. Och det gjorde ju inte saken bättre. Det tog ganska lång tid innan jag kopplade mitt mående med p-pillerna och även om det blev lite lättare att kontrollera humöret då, eller säga till pappa att du får välja mellan en mer lättirriterad dotter eller att bli morfar (då tystnade han direkt hahah) så påverkade det ju trots allt min relation med min sambo. Jag var livrädd att han skulle lämna mig eftersom jag inte alls var samma person längre. Men underbar som han är så sa han ”vi gör detta tillsammans” och friade istället för att göra slut. Visseligen under förutsättningen att jag skullle jobba ännu mer på mitt humör (jag vet det låter inte speciellt romantiskt men det var det) och det var då jag insåg att det inte var värt att må som jag gjorde. Ytterligare lite tid gick medan jag funderade på vad vi skulle välja för skydd istället och det var under denna tid jag insåg att jag inte ville börja med något annat. Jag ville blir mamma.

Varför anonym?

I april 2014 föreslog jag för min sambo att jag skulle sluta med mina p-piller. Jag var 22 år gammal och hade varit tillsammans med min sambo i 3 år. Från början var inte min tanke att det var för att vi skulle bli gravida. Jag hade av andra skäl redan funderat på det ett bra tag och det var under dessa veckor jag kom fram till att jag nog inte ville att vi skulle börja med något annat skydd istället. Så när jag väl förslog att jag skulle sluta med p-pillerna var det kanske lite mer ”out of the blue” med graviditetssnack för min sambo än för mig.  Han tycket att de vore kul men att vi kanske inte behövde planera nått utan mer köra ”blir det så blir det”. Han tyckte också att jag skulle prata med min mamma om det hela. Nu kanske ni tänker ”ööh vadå prata med sin mamma, det är ju ert liv och ni är vuxna människor”. Och ja det stämmer ju. Men faktum är att jag är suuuuper nära min familj så när han föreslog det känndes det ganska naturigt för mig med.

Detta kan dock varit ett av de sämsta beslut jag tagit. Min mamma reagerade inte alls som jag förväntat mig utan sa klart och tydligt att hon inte ar redo att bli mormor. Hade jag blivit gravid utan att pratat med henne hade hon tyckt synd om mig i tron om att det varit en ”olycka”. Nu sa hon att hon visseligen skulle bli glad för vår skull eftersom hon visste att det var något vi ville men att hon fortfarande tyckte att vi skulle vänta några år.

Allt detta sades såklart i största välmening. Problemet är bara att jag har extrem prestationsånget och vill alltid vara alla andra, speciellt min familj, till lags. För första gången ville jag allstå göra något som jag visste inte hade deras fulla ”approval”. Och även om jag är ”stark nog” att göra detta för min egen (och min sambos) skull så hade jag aldrig pallat att höra gång på gång ”ska ni inte vänta några år till?”, ”vorde det inte bättre att plugga först?”, ”du är fortfarande rätt ung” osv under dessa 4,5 åren. Så sedan dess har barnprat i deras närvaro alltid varit något som kommer ske ”sen, nångång i framtiden”.

Detta har såklart varit jättejobbigt eftersom det känns som att jag döljer en väldigt stor del av mig själv. Och det har ju inte blivit bättre av att trots att vi gått från ”blir det så blir det” -mentaliteten till att faktiskt tracka och planera så har vi ändå inte blivit gravida. Tillsammans ha allt detta vägt in i beslutet att skriva anonymt till en början. I alla fall tills jag vet vad som händer framöver och jag hoppas att ni som läser trots allt kan få ut något av denna bloggen även om ni inte vet vad jag heter eller hur jag ser ut.

Första inlägget

Hej och välkommen till min blogg.

Jag kanske ska börja med att presentera mig: Jag är en 26 årigt tjej som bor i medelstorstad någonstans i Svergie. Specifikt va? Nääe men tanken är faktiskt att jag ska vara anonym. I alla fall till en början. Min och min sambos bebisförsök är både något som SÅ många vet om och samtidigt den mest besvarade hemligheten vi har. Det kommer komma många inlägg framöver som både förklarar detta men just nu ville jag bara få upp ett första inlägg för att se att allt funkar.